So; this is life.

Ibland undrar jag vad det är för något liv man lever egentligen. Alla jag känner klagar, inklusive jag själv, alla känner sig stressade, missnöjda, fattiga, olyckliga etc. Är det livet man vill leva? Jag känner alltid att det finns så mycket krav, och det sällan jag får göra vad jag egentligen vill eftersom jag då skulle uppfattas som självisk. Det är krav på att man ska träffa alla vänner, vilket jag vill men samtidigt skulle jag hellre hinna med att träffa min pojkvän mer, vilket jag knappt aldrig gör. Jag ska hinna träna, så att jag inte blir tjock, och så att jag håller mig pigg och frisk. Jag ska hinna med att träffa min familj, och hälsa på mina syskon, hinna träffa mormor och morfar och farmor och farfar, och helst ska jag hinna med allt nu på en gång! Jag ska hinna med att plugga; vilket jag faktiskt gör på "heltid". Jag ska hinna med att jobba en massa för att inte göra min chef missnöjd även om jag egentligen borde plugga. Och för att jag behöver pengarna eftersom jag inte tar lån! Och allt ska hinnas med nu och helst innan jul!

Är det bara jag som känner att jag lever för vad jag ska göra imorgon, och nästa vecka eller månad och för vad jag ska göra snart? När ska jag börja leva för vad som händer nu? Och hur ska jag hinna med det?

ÄR DET NÅGON SOM KÄNNER IGEN SIG?


Kommentarer
Postat av: Anna

Visst känner jag igen mig... allt för väl! Men det vet du redan. Vi är ju liksom ganska lika, du och jag. Kanske är det dags för oss båda att börja leva mer för dagen. Fast jag tror att du är bättre än jag på det ändå.

Nåt som är märkligt är att jag alltid har sett mig själv som en positiv person, ändå klagar jag så mycket på saker och ting. I förrgår började jag att skriva ner allt bra jag kom på som hänt den dan (bara på jobbet), och hittade massor!! Ska nog börja göra likadant när det gäller privatlivet också. Det räcker att fundera och skriva i 5-10 minuter /dag. Det känns redan som att det påverkar mig positivt.



Idag pajade vår bil när jag var ute och körde. Jag blev knappt arg. Är inte det ett framsteg??



Vi hörs. Du kommer alltid att var min allra "bästaste" syster...

Kram Anna

2008-11-07 @ 21:18:25
URL: http://annabackhouse.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0