Vägskäl.
Ibland så inser man att man inte gör vad man vill göra. Du måste man ställa sig en fråga: Vad gör jag nu? Ibland är valet lättare än andra gånger, oftast vet man väl redan från början vad man ska göra. Jag insåg detta för inte så länge sedan. Jag visste vad jag ville göra, stanna i Spanien, och jag visste att jag inte skulle kunna göra det i den situationen som jag var nu. För att få göra det jag vill, leva ut mina drömmar och mina önskningar så har jag varit tvungen att göra slut med mannen som jag trodde jag skulle spendera resten av livet med. Min tid i Spanien har fått mig att inse så mycket saker om mig själv, och om vilken väg jag har tänkt ta här i livet. Tankarna snurrade innan jag tog detta beslutet: Gör jag rätt? Kanske blir det bättre när jag kommer hem..Är det i Spanien jag vill vara? Är det kalla fötter? Vill jag plugga just nu? Vill jag jobba? Vilken plan har jag? Vad händer om jag gör en det ena en det andra? Svaret fick jag ganska precis innan jag skulle åka hem och jag nästan fick panikångest av tanken att jag skulle bo där vi bor, att jag skulle gifta mig, att jag skaffa barn (jag som inte ens är säker på om jag vill ha barn överhuvudtaget!), jobba där vi är...Det betyder inte att jag inte har uppskattat all den tid som varit men nånstans under åren har jag tappat vad jag vill och bara anpassat mig efter vad andra tycker är bra och vad de har tänkt. Därför känns det nu som en frihet att jag gör det jag känner för, det jag tycker är bäst för mig.
Tiden med Patrik har varit jättebra, och jag kommer att spara alla våra minnen djupt i mitt hjärta. Tråkigt att vi nu av olika anledningar inte kommer att ha samma kontakt…men för mig kommer han alltid att betyda mycket. Allt som vi har gått igenom ihop…Det är något som jag aldrig kommer att glömma och jag hoppas bara att han en dag kommer att kunna förlåta mig för det som jag har gjort.
Man tror inte att en så kort period någon annanstans kan förändra ens sätt att tänka så mycket. Men när man väl har förälskat sig så har man: och jag har förälskat mig i Spanien. Sanningen är ju att jag redan innan har flörtat med detta land och jag blev inte förvånad över att jag skulle känna att jag vill stanna. Med vår pappa som föredöme så är det kanske inte så konstigt!! J
Så nu är det att jobba i massor och sedan i april så drar jag ner igen och jag vet inte när jag kommer tillbaka!! Är inte det härligt? Att inte veta vad framtiden för med sig är just nu precis det jag vill; jag vill ha lite spontanitet och okunskap om vad som händer…bara ta dagen som den kommer…I can’t wait!!
