asabackhouse

Den sista veckan har varit otroligt stressig. Massvis att gora och mycket angest over det som inte blivit gjort. Efter min sista handledning gick jag ut ur rummet och var ganska irriterad. Jag hade fatt beskedet att jag maste skriva om stora delar av mitt jobb eftersom min vetenskapliga forhallningssatt inte stamde overrens med min studie, vilket de kanske kunde upplyst mig om lite tidigare da studien utfordes till stor del redan i september, men nej, nu 3 veckor innan inlamning fick jag den nyheten. Just nu kanner jag att det basta hade varit att skriva arbetet pa plats istallet for distans da jag knappt fatt nagon handledning eller info om kurserna etc. Och visst det ar latt att skylla ifran sig och tycka att det ar nagon annans fel men det kanns sadar nar jag vet att jag ar ambitios och att jag aldrig skulle slarva mig igenom min sista termin efter en sa har lang utbildning. Men, men, nu ar det ar bara att bita ihop, nu ar jag snart klar med en ny inledning och min nya metod, jag har lagt till tva intervjuer och de har transkriberats, och imorgon borjar sammanstallandet. Jag har fram till 17 pa mig imorgon eftermiddag och sedan ett par dagar nasta vecka men det kommer bli sjukt tajt och jag ska nog forvanta mig ett underkant och tillkommande kompletteringar. Jag trodde aldrig att jag skulle saga det men jag blir nog inte den enda personen som far det. Forra terminen var tydligen bara 40% som klarade sig pa forsta inlamningen, sa man ska nog forvanta sig det varsta.

Det som ar skont ar iaf att jag ska aldrig mer behova skriva nagon uppsats som denna efterat. Seriost, hur mycket battre larare blir jag av detta? 10 veckor extra praktik med tillhorande uppsats hade varit mer givande. Det kommer att sta med i kursutvarderingen, men vilken skillnad kommer det att gora egentligen? Det ar ju inte skolan som bestammer laroplanen tyvarr. Ibland undrar jag vad den har c-uppsats-etiketten verkligen betyder for staten? Jag forstar att en del personer vill forska nagon gang senare men seriost: hur manga procent ar det egentligen? Jag tror att fler bara vill ut och jobba och antligen fa arbeta med det som de kmampat med efter sa manga ar med studier. Men jag ska inte vara bitter...

Snart ar det iaf 14 januari. Vart rum ar klirrat, den 23 borjar jag en utbildning och forhoppningsvis borjar jag jobba den 6 februari. Hoppas, hoppas, hoppas! Om jag far jobbet sa ska jag kopa tva biljetter till Bruce Springsteen i Sevilla i juni, sa snalla ge mig ett jobb! Jag ar trott pa livet som fattig student.

Igar ateranlande snon iaf! Harligt! Lite mer julkansla pa den annars angest-kantade manad!



Lee snubblade runt med Ludde i forra veckans sno!