asabackhouse

Jaha, då var det dags. Opponeringen står för dörren och jag är konstigt nog väldigt lugn. Hörde igår att opponeringen inte är särskilt viktig men det är fortfarande en del av bedömningskriterierna. Så lite viktig måste den ju vara iaf!

 

Kom och tänka på en diskussion som jag hörde på P3 häromdagen om den “oroliga eleven”. De pratade om den där personen som alltid misstror sina resultat och alltid tror att den ska kugga trots att alla vet att den alltid får bra resultat. Jag tycker diskussionen var intressant för alla i panelen sa att den personen är “sååååååå tröttsam” och den bara vill ha uppmärksamhet. Men jag tänker på de människor som  verkligen har en dålig självbild och inte kan uppskatta sin kapacitet eller de personer som kanske vill verka lite sämre för de vill ha möjligheten att misslyckas…

 

Själv har jag väl varit en ganska medelmåttig student, har väl lite fler G än VG (på Högskolan/universitetet), men känner inte direkt någon prestationsångest, för det där betyget har ju egentligen ingen större betydelse. Men folk har alltid förväntat sig väldigt mycket av mig under min studietid. Det är ofta till mig som mina klasskamrater har vänt sig när det har varit dags för omtenta osv, så en bra “pedagog” (internskämt!) blir jag nog iaf. Men de få (läs 2 ggr) som jag faktiskt fick underkänt på tentor i spanskan då var det väldigt jobbigt. Ville helst egentligen inte säga till någon, ville nog helst inte ens erkänna det för mig själv (men fixade ju så klart det på första omtentan) eftersom folk förväntade sig inte att jag skulle kugga. När jag sedan kuggade ett par kurser i Spanien, kändes det ännu jobbigare, dels för att folk inte visste exakt vad jag pluggade och dels för att Erasmus har så himla taskigt rykte, med rätta i vissa fall. I enlighet med Csn måste man klara 75% (jag klarade 70%) av sina kurser när man är på Erasmus, till skillnad från många andra länder där de värderar att man tar del av kulturen etc högre…och behöver därmed inte komma hem med ett enda poäng. Oavsett, hade jag det väldigt kämpigt i Spanien, trycket skyhögt, lektioner varje dag (har jag aldrig haft i Sverige), inlämninguppgifter, småtentor och sluttentor och en massa muntliga presentationer. Usch, och suck, och prestationsångest. Jag ville ju inte komma hem, med misslyckade studier, risk för att inte få csn och massa bilder på Facebook när man varit ute och rest eller festat, för det var faktiskt inte orsaken till de kuggade tentorna. Utan det var egentligen något värre: nivån var för hög. Jag hade många spanska klasskompisar som kuggade, och de behövde bara plugga på innehållet, jag skulle också tacklas med språket. Språket jag älskar men som jag också hatar när det kommer till grammatik och verbböjningar.

 

För att återkomma till  den där “oroliga studenten”, så förstår jag tankegångarna med att skydda sig. För det är inte kul att ha pressen på sig. Eller kanske inte ha pressen men uppleva en press. Dessutom med Jante-lagen i vårt underbara land, är det kanske inte så kostigt att man vill förminska sig själv. Det är ju faktiskt inte bara så att man i svenska skolan skäms om man får ett underkänt, man skryter ju inte gärna heller med att man får ett bra betyg. Kanske inte hemma, men i skolans värld får man lära sig att inte vara förmer och därmed kan jag ta sida men den här “oroliga eleven” för jag tror vi alla någon gång har varit där.

 

Så svensk som jag är, känns det idag ganska jobbigt att det är dags för opponering. Inte för att jag inte är förberedd utan bara för detta är det sista jag gör på lärarutbildningen och mitt examensbevis vilar i händerna på det som händer idag. Och även att jag vet att vi alla har stor chans att klara oss idag så vet jag ju att förra terminen kuggade faktiskt någon. Så tills eftermiddagen är så säger jag bara att jag hoppas att det kommer att gå bra. Det hade varit fint att sätta punkt för fem års studier idag (sen ska ju exjobbet rättas dock)! Men än är det inte slut