asabackhouse

 

Bra fråga. 2009 sade min dåvarande spansk-lärare (på högskolan i Halmstad) till mig att jag borde ta möjligheten att läsa på ett av deras utbytesuniversitet i Spanien under en termin eftersom att jag inte kunde läsa Spanska 61-90 hp där som jag behövde för att göra klart min lärarutbildning (gymnasienivå, inriktning engelska-spanska). Jag funderade egentligen inte länge och jag bestämde mig utan att ens tala med min dåvarande pojkvän om detta. Sagt och gjort och 16 september flög jag ner till mitt nya hem Sevilla. I Sverige lämnade jag kvar min dåvarande pojkvän (vi hade då varit ihop i nästan 8 år), familj, vänner och min lilla småstad i Småland.

Direkt när jag kom dit förstod jag att jag hittat rätt, att jag kommit hem på något sätt. Jag kände frihet, ansvar, lycka över att kunna prata på det främmande språket, lära känna en ny kultur och en helt ny livsstil. Första tiden var både hemsk och fantastisk: mycket nytt att vänja sig vid men också mycket kul. Jag träffade vänner för livet (hoppas jag iaf) som jag fortfarande betraktar som några av mina bästa och jag lärde mig mer av detta fantastiska språk. I februari var det dock redan dags att åka hem. Hem?! Det kändes inte rätt, hela jag ville stanna kvar. Jag hade verkligen förälskat mig i Spanien.

Men hem for jag för att ordna upp mitt liv, det blev sabbatstermin, utflytt från exets hus, jobb på Ica och så småningom en tripp till Italien för att träffa den nya kärleken i mitt liv: Lee (en engelsman och ingen spanjor!). I maj flyttade jag tillbaka till Sevilla (Lee kom i juni) för att jobba och fick efter mycket om och men mitt NIE och ett jobb på en irländsk bar, O’Neill’s, i stadsdelen Nervión under fotbolls-VM. Ytterligare en sak som måste upplevas på spansk mark. Ett VM-guld!

Efter några månader var det dags att ta tag i skolan igen jag flyttade hem men inte till Småland utan till Göteborg. Blev där en termin och hade då två terminer kvar. Efter Göteborg blev det en flytt till Manchester då jag gjorde sista spanska terminen på distans (Lee tog din examen där) och i november 2011 kom jag återigen tillbaka till Sverige för att göra opponeringen och för att äntligen ta examen (efter 5 år). Sagt och gjort igen… I november fick Lee en plats för att göra en utbildning med Vaughan Systems här i Madrid och så fick även jag i januari….så jag tog examen den fredagen 13 januari och åkte ner till Madrid lördagen den 14 med 39 graders feber, hosta och öronvärk. Men har man bestämt sig så har man. Kom ner, flyttade in ett rum, började utbildningen och droppade den och fick istället jobb på den akademin som jag jobbar på nu. Lee droppade Vaughan ännu tidigare och jobbar som “auxiliar de conversación” utanför stan.

Planen? Lee och jag träffades ju i Spanien och det var från början bestämt att vi skulle flytta till Spanien permanent. Men planen var ju inte alls ämnad för Madrid. Vi hade ju planerat Valencia, Alicante, Marbella, Sevilla…vad som helst men inte Madrid. Men tillfälligheterna och arbetsmöjligheterna tog oss hit. Vi är dock fast beslutna om att vi ska återvända till Andalusien till sommaren när våra kontrakt tar slut. Troligtvis blir det Marbella med omnejd.

Nästan alla människor som jag träffar här undrar hur det kommer sig att man som svensk väljer att bo här (ibland undrar jag själv) när lönerna är så höga hemma etc men det är ju inte samma sak. Sverige är kallt, mörkt, instängt, tråkigt och den enda glädjen jag har hemma är min familj, min vänner och den goda maten men annars nej… Och visst vi har haft det kämpigt här, askass med pengar ibland… dåliga arbetsvillkor, dåliga rumskompisar etc…Men det är ju sånt som händer när man precis startar sitt liv. Vi är ju ganska ny-exade och vem har det fett då? Och som en kompis till mig sa: “Jag är hellre fattig i Spanien än i Sverige” och jag håller med till hundra procent för även om man inte har mycket pengar här så livet billigare (och det här är ju bara ett år av mitt liv, det kommer ju inte alltid att vara så här) + att vi har härligt väder (kanske just nu men vanligtvis)!! Vad mer kan man begära?