Kan man göra skillnad?

Ikväll skickade jag ett meddelande till en gammal elev som förlorat en förälder. Jag har inte fått svar ännu, och egentligen vill jag/förväntar jag mig inget svar. Jag ville bara sträcka ut en hand, berätta att det kan hända alla, det hände mig, att det kommer bli bättre man måste bara våga tro och chansa ibland i livet. 


Det är så jäkla svårt att förlora en förälder i tonåren, man har ju redan så mycket annat att bråka med som hormoner och struliga förhållanden till vänner och kanske pojkvän. Livet är inte så lätt för en tonåring, än värre för en tonåring som måste genomgå att förlora en förälder. Jag minns att mina syskon tog det hårt (jag är yngst) men jag var 15. 15 år! Livet är nog jobbigt som 15-åring! Att förlora pappa vid denna åldern var ofattbart för mig. Jag var så ledsen men samtidigt vuxen. Jag ville inte att det skulle märkas samtidigt som jag bara antagligen ville ha en kram. Vad skulle jag göra? Vart skulle jag vända mig? 

Som tur var tog jag "rätt" väg. Jag valde att att bli en pluggis, exelera, få bästa betyg, skaffa bra umgänge osv. Men jag kunde lika gärna ha tagit droger, utvecklat självskade beteenden mm. Fanns det nån instans för barn som förlorat föräldrar då? Kanske, men jag vet inte vart de fanns. Jag gick till skolan dagen efter min pappa dog för jag pallade inte att vara hemma och planera begravningen. Jag ville inte höra, ville inte veta fast jag visste vad som komma skall. Samtidigt satt jag i skolbänken och stirrade bara rätt ut. 

Om jag skulle kunna lyckas nå en sådan elev och få denne att förstå att en dag kommer det att bli bra hade jag varit nöjd. En död betyder inte världens ände även att det känns så. Det känns fortfarande så ibland för mig, idag, snart 15 år senare, 29 nästan 30 år gammal. När jag ser min son växa upp och jag vet att han aldrig kommer veta vem riktiga morfar är blir jag ledsen. Men sådant är livet. Vissa får stanna, andra får gå. I minnet lever de för alltid kvar dock, det är vad som är värt något. 

Pappa, jag glömmer dig aldrig. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0