Vad får din värld att stanna?

"Så jag kommer att dö?"...
Och min gamle professor var bedövad av alldagligheten runt omkring sig. Borde inte världen stanna? Vet de inte vad som har hänt mig?
Men världen stannade inte, den märkte ingenting alls och när Morrie kraftlöst drog i dörrhandtaget på bilen kändes det som om han föll ner i ett hål. Hur blir det nu? tänkte han."

("Tisdagarna med Morrie", Mitch Albom)

Är det så här det kommer att vara? Tänk att få sin dödsdom och hela ens egen värld rasar samman, men du är den enda personen som märker det. Ingen annan verkar bry sig. Detta får mig att tänka på när pappa dog, han sa aldrig till oss att/om han visste, vi sa aldrig till honom att vi visste, men visst måste han ha vetat? Jag tänker på den ensamhet man måste känna om får ett sådant besked, men samtidigt vilken uppskattning man förhoppningsvis kommer att få uppleva. Tänk att få det beskedet utan att man har någon familj eller vänner, vem ska bry sig då?

Igår fick jag ett brev ifrån Karolinska Sjukhuset och direkt började mitt hjärta att slå hårt, vad vill de mig? Alla brev från sjukhus skrämmer mig. De ville att jag ska göra en enkät om hur det är att leva med en förälder efter att den andra har dött av sjukdom. Det konstigt att även så här långt senare, sju år i höst, att jag ändå på något sätt varje dag blir påmind. Aldrig kommer jag glömma pappa, även att jag redan nu har svårt att minnas hur han såg ut. Tänk att minnet är så kort.

Kommentarer
Postat av: Camilla

Kände att jag va tvungen att kommentera detta inlägg för det fick mig att börja gråta, du skriver så starkt åsa, det ta tag i ens hjärta. Jag kan inte ens tänka mig in i den sist som du hade med din pappa men det måste ha varit det hemskaste en ung tjej kan vara med om. vi få prata ordentligt i helgen gumman! Älskar dig vännen! puss o kram

2009-03-12 @ 09:26:00
URL: http://millamirakel.blogg.se/
Postat av: Anna

Ibland tittar jag på sista fotot på pappa och tänker: Ja,just det, det var så du såg ut , lilla pappa.

Precis som att jag glöm det. Och faktiskt börjar minnet av hans ansikte att blekna, trots att jag haft nästan 30 år med pappa innan han dog.



Jag har också tänkt på det här med att vi aldrig pratade om döden med pappa. Visst kändes det som att han förstod att han snart skulle dö, men vi uttalade aldrig dom orden. Men,käraste syster, minns du inte när han gjorde korstecken uppe på IVA? Då fattade jag ...

Aldrig glömmer jag vår älskade pappa!



Kram storasyster







2009-03-13 @ 21:40:55
URL: http://annabackhouse.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0