Att vara hemma eller att vara borta.
Jaha, så förra veckan rusade förbi med bra och mindre dagar. Flera dagar med spysjuka eller liknande gjorde att jag inte kunde uppskatta de sista dagarna till fullo. Sen i torsdags har jag iaf vait ok, så då gick jag och Lee ut och en god tre-rätters middag i stan. Fantastiskt god mat, riktigt god förrätt, fylld paprika, hade aldrig testat det innan, inte vegetarisk iaf. Efter det gick vi bara hem och tog det lugnt, kollade på “The Omen” otroligt äcklig och obehaglig skräckfilm. Usch!
På fredagen packade jag det sista, sa upp mitt gymkort och fixade med lite andra samågrejer och sen släppte Lee av mig på flygplatsen. Skittråkigt.. Jag vet inte ens exakt när vi kommer att ses nästa gång, förhoppningsvis blir det nu till jul iaf. I lördags flyttade han ner till Madrid och jag hem till mamma tillfälligt. Lördagen spenderade jag med familjen och på kvällen hade jag vinkväll med Camilla, Louise och Therése. Det var alldeles för länge sen vi sågs alla fyra sist! Ändå ganska fantastiskt att vi för en gangs skull lyckats få ihop hela gänget nu nar vi är utspridda överallt i Sverige och världen! Mycket trevligt var det iaf, jag hoppas att det inte dröjer lika länge tills nästa gång.
Att vara hemma nu ska bli bra med skolan och att vara på plats och kunna diskutera med andra. Jag har inte börjat med hemtentan ännu, ska göra det på torsdagen. Idag sitter jag och skriver min emperi som skulle varit inne i morse, har dock fått lite dispans då jag inte fått sista intervjun förrän idag. Borde egentligen göra det men jag känner mig sådär halvmotiverad idag (som de flesta dagarna).
Det är ju kul att träffa alla nu när jag är hemma men jag känner att jag inte riktigt är inte mig själv när Lee och jag inte är tillsammans. Jag blir mest bara trött, irriterad och sur när jag är hemma. Jag vet inte egentligen varför för jag gör saker som jag tycker om (förutom att plugga då) och jag träffar folk jag vill vara med men det är som det är något som inte är rätt. Jag är säker på att alla andra i samma situation hade känt likadant, men fortfarande känner jag att jag måste försvara hur jag känner bara för att jag fortfarande är ung, inte har ett konventionellt stadigt förhållande (känns ibland som att vi spenderar mer tid isär än ihop) och jag har inte ens en egen bostad. Jag är 24 år, ibland känns det som mitt liv låter otroligt patetiskt… Men om ett år får jag förhoppningsvis min comeback med ett “riktigt” liv som det ska vara enligt normen. Om det nu ens är det man vill ha?
Nehe, åter tillbaka till mitt emperi-kapitel………..Urk! Imorgon eftermiddag blir det iaf Ullared med Camilla: det ska bli kul!
