asabackhouse

Att jag skulle bli lärare var för mig alltid självklart. Eller som en av högskolelärare sa till mig: lärare är inte något man blir det är något man är. Så har det alltid varit för mig. Redan när jag var sju år gammal och började skolan så hjälpte jag mina klasskamrater, detta följde mig genom alla mina skolår och på högskolan så "jobbade" jag extra med att hjälpa mina studiekamrater som fått underkänt till G genom att ge undervisa dem när vi hade självstudier. Detta gjorde jag ju obetalt såklart för det är sådan som jag är, jag ÄR ju lärare och att lära ut är mitt kall. Alltid när ett yrke sägs ha ett kall som orsak till varför man väljer det så uppstår också diskussionen om vad man ska behöva göra: Hur mycket man ska ge av sig själv för att kunna jobba med detta kall och egentligen blir ju frågan: Hur mycket extra ska vi jobba utan att få betalt för det? Och då menar jag betalt med pengar eller tid. För det är ju det som är ett stort problem. Dagligen får jag en faktiskt lön i tacksamhet, i glädjen av att se elever lyckas, att se när det helt plötsligt "klickar" och eleven har tillägnat sig kunskapen som jag försöker dela med mig och det gör detta jobbet är värt så mycket slit. Men på andra sidan av myntet får vi som lärare också ta emot mycket kritik, elever som är missnöjda, föräldrar som är missnöjda, sena telefonsamtal osv som tar bort delar av den glädjen och vi får ofta jobba många timmar utan att få extra betalt eftersom vi använder oss av vår "förtroendetid". 

 

Vi får dagligen möta elever som har trasiga hemförhållanden, sociala fobier, inlärningssvårigheter, psykiska problem, fysiska problem och detta som är en självklarhet tar en stor del av vår arbetstid, speciellt för de som är klassföreståndare. Utöver dessa elever så har vi omotiverade elever, trötta elever, elever med otroligt hög giltig  frånvaro som vi också ska möta och ge bästa möjliga hjälp och anpassning i och med vår individuella studiegång. Vid många tillfällen kan vårt jobb liknas mer vid en socialarbetares och inte vid en lärares ursprungliga uppgift. Allt detta tar tid, tid som tas från vår planeringstid och vår tid för reflektion och utvärdering. Enligt skolverkets undersökning om lärarens arbetsbörda så kom det fram att lärare endast jobbar ca 34% med undervisning och resten av tid med de sociala delarna, lite reflektion/planering och resten dokumentation. Var arbetsfördelningen densamma innan? T.ex. på den tiden när varje skola hade en specialpedagog, tillgång till assistenter, kurator på heltid osv. För att förstå varför belastningen blivit så hög måste man också förstå hur många tjänster som har försvunnit från varje skola med de senaste årens besparingar och nedskärningar. För de problem som vi möter nu är inte nya men de hanterades inte förr utav läraren utan av andra personer inom skolan som är utbildade för att möta just dessa elever på rätt sätt. Jag är inte utbildad specialpedagog och jag har ingen kuratorsutbildning men jag förväntas ständigt kunna möta dessa situationer.

 

Dagligen möts vi av nya löpsedlar där de skriver om "vårt misslyckande". Sveriges skola har helt plötsligt blivit en av de sämsta i världen och alla har något att tycka om detta. Alla har ju gått i skolan och anser sig därför berättigade att uttrycka sig om vad som är en bra skola och vad som är en bra lärare. Problemet är ju att bara för att jag är Italien och lyssnar på italienska och tar del av kulturen så blir ju inte jag flytande i att tala italienska. Bara för att du har befunnit dig i en skolmiljö och sett delar av den så har du inte stått framför gruppen, du har inte mött alla dessa stora grupper med elever där du ofta möter ca 200 st elever totalt/vecka, du har inte jobbat med en klass där du har elever som kommer utan några baskunskaper och några som kan allt, du har inte behövt planera och genomföra ex antal lektionerna i veckan utan att hinna ta en paus ens för att gå på toa emellanåt: du har alltså bara passivt blivit tilldelad kunskap utan att se alla de andra delarna. Sedan har varje klass en elev som älskar stränga lärare, nästa gillar de mer chillade, en tredje vill ha många genomgångar, den fjärde är trött efter den första genomgången, den femte vill bara läsa självständigt, den sjätte vill ha liv och rörelse i klassrummet, den sjunde kan inte jobba om det inte är tyst och så fortsätter det. Så innan du uttrycker dig om hur min arbetssituation är och hur dåliga lärare i Sverige är så ska du gå en dag i mina skor.

 

Den en andra delen är att eleverna förväntar sig att de ska kunna saker utan att behöva jobba. Ingen förväntar sig att någon blir fotbollsproffs utan träna men självklart så ska eleven bli flytande i att prata spanska utan att koncentrera sig på lektionerna och utan att jobba med glosläxan. Kunskap får eleven genom att konstant tillägna sig den och det gör man genom att plugga, läsa, repetera, träna in, lära sig utantill till viss del osv. Men när eleven väljer att inte gör en enda läxa eller att inte jobba aktivt på lektionerna för att de prioriterar att gå på sin träning eller annat så kommer denne eleven inte heller att nå särskilt höga betyg. Fast, tyvärr så har vi ju ett statligt ålagt prov som kan släppa förbi dessa elever om de har hyfsade baskunskaper. Eller som i engelska där eleverna kanske inte lämnar in nånting, är frånvarande eller alltid sena men som kan sätta ett B på nationella proven och där läraren kan hamna i en riktigt svår sist när det är dags för betygssättning. Eftersom nationell standard är säkrad så kan det vara svårt för läraren att argumentera för varför eleven kanske ändå inte kan få detta betyg då denne inte har följt och presterat när det gäller resterande mål som inte är mätta på NP. Feel free to explain that to the parents!  

 

Utöver detta så har lärarna väldigt olika belastning. Vissa har nationella prov att rätta i flera av sina undervisningsämnen och jämn arbetsbelastning med mycket rättning under hela årets gång. Vissa har praktiska ämnen där belastningen är mycket lägre men lönesättningen är liknande. Om man skulle se till varje typ av lärares arbetsbelastning så bör lärare med teoretiska ämnen få högre lön eller färre lektioner som kompensation. För om alla lärare ska ha två timmar förtroendetid varje dag men vissa av dessa lärare aldrig arbetar denna tid så bör de inte heller avlönas för denna tid. Hela grejen med förtroendetid är väldigt flummig och vad som ska ingå i detta arbetet är otydligt men med säkerhet så är det aldrig är övertid när vi jobbar sent utan vi använder ju oss av våra underbara förtroendetid. Med handen på hjärtat kan jag säga att jag utan tvekan jobbar 45 timmar i veckan. Men jag vet ju att vi har sååååå många och långa lov. Men, vilken lärare kan ärligt säga att de inte använder de loven för att jobba ifatt det som vi inte hunnit under resten av terminen? Vilken lärare har inte lite dåligt samvete på helgen för det där som borde ha gjorts? Även att detta är mitt kall så kan jag inte säga att jag har tagit ett jobb där det krävs så mycket från mig både i tid och energi utan att jag har rättighet att känna att jag gör ett bra jobb. Allt detta till trots så älskar jag mitt yrke och mina elever men det kommer aldrig att betyda att jag kommer sluta kämpa för att vi kommer få den upprättelse som vi förtjänar för vi gör ett jävla bra jobb.