asabackhouse

En del av den hör tiden har gått åt til att oroa sig då Anthony inte ätit som han ska och han inte har varit sugen på att testa riktig mat som vi hade hoppats på. Han har också haft en period när han velat äta från flaskan som han ska heller så vi har fått gå till läkaren en extra gång denna månaden för att dubbelkolla vikten. Förhoppningsvis har vi fått rätsida på det när det är dags för sexmånaderskollen om ett par veckor.

Vi har också äntligen bokat tider för NIE, spanskt personnummer, och tarjeta sanitaria, sjukförsäkring, då vi har fått hans pass och nu äntligen fått möjligheten. Jag har också varit på svenska ambassaden och ansökt om samordningsnummer till honom så att vi kan skaffa ett svenskt pass när vi är i Sverige. Skillnad i pris är ju skrattretande: €140 här eller ca 250 kr hemma. Dessutom gäller det bara i tre år. 

Utöver kampen med maten har detta varit en väldig tuff vecka emotionellt för mig. Bussen som välte i Sverige i söndags kom från den skolan där jag jobbade och även att jag inte personligen kände de barnen som dog så har jag tagit det hårt. Det blev så otroligt nära på något sätt när jag undervisat de äldre syskonen, när föredetta kollegor var med osv. Jag har haft väldigt svårt att släppa det och mina tankar går ständigt till de som har dött, skadats eller är anhöriga. Kanske är det för jag själv är förälder nu som jag påverkats så mycket. Jag kan inte ens sätta mig in i den smärtan som de stackars föräldrarna och syskonen känner. Vetskapen att de inte var där. Jag minns när pappa dog och vi inte hann till sjukhuset i tid och han dog ensam. Det var så tungt att veta om. Det finns inte ord för att beskriva tragedin, och i ett litet samhälle som Skene. Jag hoppas att alla kommer finna styrkan att ta sig igenom detta. Kärlek till alla er!